Drömmen om Amerika

För många av oss som växt upp i Sverige på 1980- och 90-talet har idealen sprungna ur Los Angeles och Aaaron Spellings värld antagligen format oss i vårt undermedvetande mer än vi tror. Serien Beverly Hills - 90210 var något som alla tittade på när jag gick i mellanstadiet. Deras liv var  så långt ifrån ett snömoddigt Stenhamra i januari som bara gick att komma. Alla var snygga, de körde bil, de hade moraliska ideal och det var varmt hela tiden. De hade så sjyssta kläder och gjorde spännande grejer. Brenda åkte på konstresa i Europa och Dylan surfade i Mexiko. När jag gick i tredje klass fick vi ansöka om brevvänner, var i världen vi ville. 90% av tjejerna i klassen ville brevväxla med en kille från Californien. Min brevvän hette Joshua, hade glasögon och var intresserad av datorer och frimärken. Jag minns inte om han någonsin fick ett svar.

Jag har sedan en tid tillbaka intresserat mig allt mer för LA. Det började egentligen redan för nästan tio år sedan då jag läste Blonde av Joyce Carol Oates. Boken skildrar bland annat Marilyn Monroes nattliga bilfärder med sin mamma uppför Mulholland Drive i månskenet. Eller söndagar vid stranden med sin man. Eller sekvenser vid poolen med potentiella uppdragsgivare. Alltid med starkt starkt solsken och en ångestladdad underton. Bilderna som framkallades i mitt medvetande när jag läste boken var starka och fick mig att känna som jag visste precis hur det såg ut.

På senare år har intresset för LA har återkommit på grund av mitt konsumerande av MTV serien The Hills. Jag tror att The Hills tilltalar på lite samma sätt som 90210 gjorde. Det är ouppnåeligheten som intresserar, LC:s och Audrinas problem går inte att relatera till överhuvudtaget. Det går inte att leva sig in känslomässigt i deras värld, de är helt overkliga. Det är kanske overkligheten som gör att Hollywood, LA och Las Vegas har så stark dragningskraft.

LA tjejerna är inriktade på karriär, de äter häslosamt och de opererar brösten. De har blont hår och fräscha kroppar. De är professionella ut i fingertopparna, de kör stora bilar i höga klackar. De går till nagelsalongen. De dricker ur jättestor kaffemugg från Starbucks. De är som Tori Spelling eller Lauren Conrad. Några LA män är som Justin Bobby eller Dylan i Beverly Hills. De kör motorcykel och surfar. De är lite ytligt bohemiska och fruktansvärt självupptagna. De har ärr i ansiktet. Man vet inte så mycket om dom, de är anonyma.

Bret Easton Ellis, han som skrev Glamourama och American Psycho sade i en intervju i tidningen Fantastic Man att LA passar honom helt perfekt. I LA behöver man inte träffa en levande människa på flera dagar, trots att man är ute varje dag. Man åker överallt med bilen, man handlar på drive-in, man har telefonmöte hemma på speakertelefon. Man träffar ingen i hissen på vägen upp till sin lägenhet. Människor lever helt separerade från varandra och det finns inga naturliga mötesplatser som i NYC, där man träffar en bekant på gatan eller trängs med främlingar i tunnelbanan. Easton-Ellis är ett väldigt stort fan av The Hills. Han tycker att det är den ultimata tv-serien och älskar Lauren, Audrina och Heidi.

Jag vet redan nästan allt om LA trots att jag aldrig varit där. Och det är vad som gör LA  intressant, för stadens stämningar och invånare lever i undermedvetandet genom alla hundratals filmer och tv serier man sett sedan barndomen och som ibland visar sig genom en suggestiv förnimmelse eller i en dröm.


Hollywood wives från 1986 med bla. Anthony Hopkins