Lettiska hus

Inta Ruka 1996. Lånad från fotosidan.se

 Min första konstupplevelse fick jag på Moderna Museet som barn när jag var där med mina föräldrar. Jag gick in i utställningshallen och såg ett stort färgfoto med ett gammalt hyreshus. Huset var i grå betong och det var snö och vitt ljus. Det var säkert 15 våningar högt med olika saker i fönstren. Tvätt, gardiner, en pappkartong eller ett krossat fönster. Jag stod en lång stund och betraktade bilden, levde mig in i vilka som bodde där. Varför det såg ut som det gjorde och vilka hyresgästerna var. Man såg att i vissa av fönstren bodde det barn, för de hade klippt ut mönster i papper och dekorerat med. Jag minns att bilden var tagen i Lettland men vem fotografen var vet jag inte. Jag fascinerades över att Lettland verkade så annorlunda, trots den geografiska närheten till Sverige.

En påminnelse kom igår när jag såg Maud Nycanders dokumentär Fotografen från Riga. Inta Ruka är en av världens mest erkända porträttfotografer. Under årtionden har hon porträtterat Lettlands invånare med ansikten som berättar intressanta historier för betraktaren. Inta verkar vara en intelligent och varm person som bryr sig om de hon porträtterar, därför gillade jag dokumentären så mycket. Men det var också intessant att se de speciella miljöer från Riga som jag fortfarande inte tror att man kan finna på andra sidan Östersjön. Något kvarlevt från en tid när människor hjälper varandra så gott dom kan, och husen som har sett det mesta men står kvar ändå.

Malin tipsade mig också om fotografen Alexander Gronsky, vars bilder är vackra och fångar precis samma melankoliska känsla jag fick som barn inför hyreshuset i Lettland. Snart  far jag över havet till baltikum.

Alexander Gronsky, lånad från artknowledgenews.com