Var ska man börja egentligen? Det finns så mycket att skriva om. Paris, Egypten, svensk vapenexport, konsten i allmänhet.
Jag börjar med konsten i allmänhet. Eller kanske i synnerhet. I går åkte vi djurgårdsfärja över isflaken från slussen. I det kalla ljuset såg man ett övergivet Gröna Lund och ett melankolist italienskt par som fotograferade vad de såg. Inne i konsthallen Liljevalchs, där vårsalongen hade vernissage, såg jag en kvinna med en egentillverkad besynnerlig hatt. Med diverse papper från försäkringskassan byggde hon en hög hatt med släp. På en stol bredvid det gigantiska verket med garnbrodier på stora vita lakan satt hon. Där var en gris, Reinfeldt, Göran Persson, tobleroenaffären.
Det var Riitta Vainionpää, som broderat det gigantiska verket ”Då och nu”, en skarp kritik mot den politiska makten och vardagen för sjukskriva och sjukpensionärer. ”Det tog sju år att göra den där” sa hon. Jag trodde först att hon var en del av en installation, men det visade sig att det var hon som hade broderat konstverket. ”Det är vi kvinnor som får betala. Övervägande del av de sjukskrivna är kvinnor, och det är männen som har makten och bestämmer över oss”.
I början av 2011, skriver Riitta Vaionpää, utförsäkras ytterligare 15 000 från försäkringskassan. ”Jag undrar var medmänniskorna är, när de inte protesterar? Det gör jag med min konst.” Skriver Riitta.
Flera av verken på Vårsalongen hade temat politisk kritik och uppror. Se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar