Mata inte fåglar

Här kommer del två i serien ”urban exploring” där jag en söndag då och då utforskar Londons stadsdelar. Förra gången begav jag mig till ett rökelsedoftande Camden Town. Denna vecka har jag beträtt unika arkitektoniska marker, närmare bestämt det brutalistiska idealsamhället från 1965 - Barbican. Platsen du aldrig behöver lämna med över 2000 bostäder, bibliotek, bio, kulturcenter och teaterskola – allt i samma byggnad.

Barbican ligger inte långt från där jag bor, tar således bussen några stationer sydöst. Denna gång har en partner varit med mig i upptäckandet och vi beger oss tillsammans in bland skyskraporna för att upptäcka Londons främsta kommu-style hus.

Lätt trötta från socialiserandet kvällen innan och med solen stickande i ögonen ser vi de höga hadestornen mot skyn, men går vilse när vi försöker ta oss in till själva byggnaden. Efter lite kringgående runt diverse garage och loftgångar hittar vi en trappa som leder till en av ingångarna. Några steg upp i den dunkla betongtrappan breder det sedan ut sig – ett hav av brun betong med en gigantisk sjö/fontän i mitten.

Vi diskuterar om det är ett boende för socialbidragstagare eller jätterika. Vi konstaterar att det antagligen är det senare.

En lunchätande taxichaufför på en bänk som dessutom växt upp på 15:e våningen i ett av husen har avlyssnat konversationen. Barbican var tidigare sk. ”council flats” men sedan det privatiserats och  kulturminnesmärkts är det idag ett av de mest exklusiva bostadsområdena i London. Han påstod att de lägenheter som befinner sig högst upp i skyskrapan är värda 9 miljoner £ (Denna källa är dock högst obekräftad). Vi lämnar taxichauffören och hans kontaktsökande kollega (girls! You need taxi!) för att ägna oss åt ett av våra största intressen - fika. Kulturcentret huserar även ett café inrett i 60-talets träpanel.

Kaffet tar vi ut i solen, sätter oss på betongen med utsikt över en liten fontän. Mitt emot sitter en spansk hippie med virkad mössa och mediterar. Snett mittemot sitter ett japanskt dödscoolt par med en jättestor kamera. Ett barn kommer springande i en kimono. Runtomkring befinner sig annars många kulturintresserade övre medelålders i fotriktiga skor. Det är många riktigt orädda tjocka duvor som oftast kommer för nära och skapar disharmoni. Tid passerar. Vi har trevligt. Solen lyser, men de gigantiska byggnaderna skapar en hotfull skugga.

Dags att upptäcka Barbican från insidan. Inuti är det ganska modernt och tjusigt, med stora glasfönster runt trapphuset. Jag vill göra en tidsresa till 1968 och se hur det såg ut när alla hade kläder som passade in i interiören. Man med vattenkammat hår, brun manchsterkavaj, beige polotröja och manchsterbyxor samt loafers. Kvinna med tuperat hår, orange välsittande knälång klänning i ett tjockt material, vita pumps och handväska. Kanske på plats för att besöka en konsert, efter att de tagit sig en cocktail på baren som jag misstänker måste funnits högst upp i byggnaden en gång i tiden.

Det är en utställning/performance vi ska se på galleriet, med kanariefåglar som spelar på instrument genom att fågelmat placeras på själva instrumenten kopplade till förstärkare. Det är jättelång kö och vi blir hungriga, bestämmer oss för att komma tillbaka senare. Vi går ut genom den behagligt belysta utgången och tar vägen genom en deprimerande mörk och trång loftgång, lotsar oss mellan skyskraporna, och har nu lämnat Barbican. Vi konstaterar båda att detta inte är ett ställe man vill bo på, trots förkärlek till 1960-talets estetik. Men fantastiskt värt ett par besök.

Övergripande betyg till Barbican: 4 av 5