Utsikt från ett fönster

Universitetet där jag läser ligger på en liten bakgata vid Aldgate i östra London. När jag tittar ut från fönstret från  universitetsbibliotekets tredje våning, ser jag skyskraporna torna upp sig mot himlen i financial district. Från de skinande blanka 40 våningar höga husen sker transaktioner snabbare än ljusets hastighet, det är ett av världens starkaste finansiella centrum. Overkliga miljarder styrs från den geografiskt lilla ytan. Alla stora banker och försäkringsbolag har ett kontor, många gånger sina huvudkontor i Londons financial district. Människorna som jobbar på bankerna är uniformt klädda, i hundratal ser jag dem på Liverpool street station när jag går till skolan, alltid klädda i kostym eller dräkt, jäktade och pratandes i mobiltelefon nästan hela tiden.

Om jag går ut från biblioteket, ner för trappan, genom korridoren och upp för den norra trappan i den lilla universitetsbyggnaden ser jag något annat. Utanför fönstet på fjärde våningen, som är från motsatt håll från biblan ser jag visserligen ett väldigt högt hus, på gränsen till en skyskrapa. Men det här huset huserar inga artificiella miljoner, tveksamt om det ens är tusentals pund. Balkongerna är rostiga och för många av fönstren sitter pappkartonger. Några har hängt tvätt utanför fönstret. Det är nog ingen som äger en Armanikostym. Huset är ett council estate, skylten utanför beskriver det både på engelska och bangla. Det ligger i ett av Londons ekonomiskt svagare områden, runt indiska kvarteren och Brick Lane, bort mot Whitechapel. Här kostar en curry tre pund, och arbetslösheten är hög.

 Symboliken i den byggnad där jag varje dag befinner mig är på vissa sätt talande för min upplevelse av London. Här finns verkligen den brutala kontrasten mellan dom som har nästan allt och dom som har nästan inget. Och de olika världarna befinner sig på några gators avstånd.